10 april 2017

Stockholm ♥

ALLMÄNT

Detta är ett inlägg jag aldrig trodde att jag skulle skriva. Jag har fortfarande inte riktigt förstått att det som hände i fredags faktiskt hände. Jag såg precis en bild på internet som jag önskar att jag inte hade sett. Tänk då att ha varit på plats och sett det i verkligheten. Det är en bild du inte kan radera ifrån näthinnan, någonsin. 

Jag tycker att detta är så fruktansvärt att skriva, men när jag först fick höra att en lastbil kör på Drottninggatan så var jag inte lika engagerad som mina kollegor som följde uppdateringarna på nätet. Jag förstod inte alls allvaret i det som hände. Sen började telefonen vibrera av inkommande samtal och SMS ifrån familj och vänner som undrade vart jag var och samma sak hände alla på kontoret. Hela Sverige fylldes av oro och rädsla över det som hände. 

Det var många som var mitt i det, det var inte jag. Jag var däremot i närheten bara några minuter innan det hände. Jag och Bosse hade precis varit på möte på Sveavägen och bilen stod Parkerad vid Olof Palmes gata i ett garage där. Parkeringen gick ut 14.25, vi var i bilen och åkte ut ur garaget ca. 14.40. När vi kom upp så svängde Bosse till höger ut mot Sveavägen och tog den vägen till Kista, alla andra gånger brukar han ta vänster och åka via Kungsbron istället. Det betyder att om vi hade gjort det så hade vi passerat en av gatorna som lastbilen rusade förbi. 

När vi förstod allvaret i det som hände så gick det inte att jobba. Vi nådde ut till kunder och kollegor som sitter i stan för att kolla så att alla var säkra. Många var strandsatta på kontoret och det var även jag. Jag stannade kvar för jag tänkte att trafiken skulle hinna lätta innan jag åkte hem. Sen tänkte jag att det lär vara en del poliser och ambulanser som ville fram. Det spelade ingen roll, det tog säkert 30-40 minuter att ta mig till Mikaela i Råsunda. Vi spenderade kvällen i soffan framför en film med varsin pizza. Det kändes skönt att inte vara ensam just denna kvällen.

I söndags gick jag till minnesceremonin på Sergels Torg. Jag hade inte tänkt att göra det först för jag mådde inte så bra i söndags, men jag kände att det var det minsta jag kunde göra för att visa omtanke och medlidande för de drabbade. Det var så fint gjort. Tusentals människor fyllde inte bara Sergels Torg utan flera stora gator runt om och artister son Nano, Miriam Bryant och Sarah Dawn Finer uppträdde med fina låtar, många bra talare och kl. 14.53 hölls en tyst minut för offren och då krokade alla i folksamlingen armkrok med varandra. Det var en sjuk känsla att hålla om en främling utan att det kändes konstigt, det kändes så naturligt och kärleksfullt. 

Jag är så stolt över hur Sverige hanterade denna tragiska och fruktansvärda händelse. På minnesceremonin hyllade man både polis, förskolelärare, läkare och medmänniskor som alla tagit varandra i handen och hjälpt varandra igenom denna tunga händelse. Mitt i allt mörker så kändes det ändå bra att känna den kärleken trots att man såklart känner stort hat mot gärningsmannen som genomfört detta. Hur man kan sätta sig bakom ratten, gasa allt man har och sikta på människor med avsikt att döda så många som möjligt.. det är för svårt att ta in för mig. Jag förstår det inte och det kommer jag aldrig att göra. Det är ondska i allra högsta grad. 

Men det som kändes så tryggt på något sätt var att polisen var så beredda på detta och hanterade det så fruktansvärt bra. De som så ofta får skit för sitt arbete fick äntligen lite kärlek och uppskattning. 

Love conquers all ♥
carolin

Fin bild :)

Svar: Tack, den är inte min dock utan tog den från dn.se :)
Alexandra Sohlin Eriksson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress