Jag har alltid varit medveten om att jag har höga krav på mig själv. Ibland helt orimliga. Ändå fortsätter jag att plåga mig själv till den gränsen där det inte längre är hälsosamt. Jag kör tills kroppen säger ifrån. Jag är expert på att mobba mig själv, i huvudet, hela tiden. Jag har blivit bättre på att inte göra det, men är fortfarande väldigt hård. Jag kritiserar allt. Förra veckan sa kroppen ifrån och jag var helt utan kontroll över min egen kropp. 

Jag körde ett sparringpass med tävlingsgruppen och det är fortfarande ganska ovant för mig att köra med våra mest rutinerade människor och jag är ju på en så låg nivå i jämförelse med dem, det vet jag, men ändå så är mina förväntningar på mig själv att jag skall vara på deras nivå. Ja, ni hör ju. Jag hade sjukt svårt att sova förra veckan så en kombination av sömnbrist och prestationsångest skapade en panikattack hos mig under sjunde ronden sparring. Jag hade gråten i halsen samtidigt som jag i min hjärna överröste mig själv med negativa kommentarer som "du suger", "du är så jävla dålig" och "du kan ingenting". Självklart fick jag många smällar, som så många gånger förr.. Men denna gången sa kroppen ifrån. Jag brukar aldrig gå ur träningslokalen utan kör till slutet, men förra veckan klarade jag inte av det. 

Jag kunde inte ta ett djupt andetag för jag ville andas och gråta på samma gång men det gick inte att göra något av det. Jag fick ingen luft när jag satt ner så jag la mig ner på golvet i tjejernas omklädningsrum och försökte att lugna ner mig själv. Det kunde jag inte. Jag behövde höra orden ifrån någon annan, det som jag egentligen redan visste. Att mina krav på mig själv är orimliga, det är upplagt för att misslyckas och inte på något sätt realistiska. Det finns ingen quickfix i hur man blir en bra thaiboxare, precis som att det inte finns någon möjlighet att kunna allt på nya jobbet efter första veckan. Min tränare och vän hjälpte mig tillbaka sen och jag fortsatte de sista två ronderna. 

Det är verkligen ingen sund egenskap, även om jag tror att det är en stor orsak till att jag har tagit mig dit jag har i arbetslivet, för jag tillåter aldrig mig själv att ge upp. Det är sunt att vara en driven person, men det är inte sunt att ställa krav på sig själv som man innerst inne vet att man kommer att misslyckas med. Så inställningen för dagens sparringpass med tävlingsgruppen försökte jag tänka annorlunda och istället lära mig av de som är mer erfarna och verkligen lyssna på den feedback jag får. För det är helt sjukt, jag har fri tillgång till att träna med svenska mästare, europamästare, världsmästare som alla vill hjälpa till. Jag borde ha den inställningen inför varje pass, att efter varje gång jag varit nere så är jag en bättre thaiboxare. För man lär sig så himla mycket varje gång. 

Jag vet hur många som helst i min närhet som är likadana, därför publicerar jag detta inlägget. 
 
Madelein Larsson Wollnik

Bra där, kämpa på. Jag säger bara du är en vinnare så fort du satt på dig handskarna för det finns så otroligt många som inte ens gör det. Prestationsångest är jobbigt men du verkar jobba mentalt med det så det blir nog bra!

Svar: Tack för din fina kommentar, det värmer! :)
Alexandra Sohlin Eriksson

Hanna

Jag känner igen mig i det här inlägget. Det finns ingen som är så elak mot mig som jag själv är. Helt sjukt egentligen när jag tänker på det. Om någon annan gör en sak så är den personen duktig men när jag gör samma sak så är jag inte tillräckligt bra. Logiskt... eller inte... Vi behöver nog båda öva på att vara snällare mot oss själva.
Tänk vilken lyx du har egentligen att kunna lära dig tips och tricks från de bästa! Utnyttja det till att bli en bättre boxare.

Svar: Vad kul att du kan relatera till det jag skriver, det är trots allt de personerna jag vill nå ut till med detta inlägget. Även fast det inte är kul att du är självkritisk och elak mot dig själv så är det ju bra att få sig en tankeställare då och då för att inse att det är något man måste jobba på. Jag tror att många är ganska bra på att vara självkritiska och ställa krav på sig själv som man aldrig skulle ställa på någon annan, det är bara svårare att upptäcka det när man lägger belastningen på sig själv. Tack för kommentaren, kämpa på!
Alexandra Sohlin Eriksson

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress